Dikter: Karin Boye med fortsättning

Jag har valt dikten ”Ja visst gör det ont” av Karin Boye, som publicerades i diktsamlingen ”För trädets skull” (Bonnier 1935). Jag valde den dels för att den är en klassiker, dels för att jag tycker att den är väldigt fin.


 

Ja visst gör det ont


Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.


Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.


Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.


Jag har valt att skriva en ”fortsättning” på Boyes dikt, inte med samma rimflätning och teknik, men med liknande tema, eller kanske tvärtemot? Dock finns det kanske risk att den här är lite väl gråtmild, men försök att inte tolka den så.

 


Ja visst gör det ont del två


Ja visst gör det ont att släppa taget.

Varför skulle vi annars försöka förhala?

Det vi vet är fundamentalt likt livet självt

Det finns inga ord, som räcker till att tala

Om tanken att bli lämnad ensam kvar

Oförmögen att förändra något definitivt


Ja visst gör det ont att se sig själv stå maktlös

Inför det man mest av allt vill kunna ändra

Att försöka skrika, men inte få ut en ton av det som spränger

Och gör så förtvivlat ont

Att försöka andas, när lungorna är fyllda

Av något svart och geggigt, hårt och stumt


När så det ändå händer

Det där

Som inte kan

Är det ändå så, att jorden inte slutar snurra

Höst blir vinter, vår och sommar

Jag finns nog trots allt kvar, här

Och Du finns Där

5 Comments Already

  1. nylander said:
    31 augusti, 2010 at 11:00     Permalink

    Hej Hedda!

    Jag måste säga att jag gillar din dikt. Den känns väldigt ”rak på sak” och behöver och ska inte djupanalyseras, för då tycker jag att den tappar innebörden. Det är en dikt som många kan känna med, och dra paralleller till något eget. Stort eller litet.

    Jag håller med om det du skrev att du inte har fokuserat på rimflätningar osv. men att man ser tydliga likheter i temat. Det första jag noterade var den beskrivande lite desperata känslan av hur man ska gå vidare efter att något jobbigt har inträffat men också hur livet, trots motgångarna, går vidare.

    En tydlig skillnad är det som jag nämnde innan, din dikt bör tolkas bokstavligt i motsatts till Boyes dikt som jag tycker kräver mer bildliga tolkningar.

    Tack för att jag fick äran att läsa!

    /Julia Nylander

  2. cwaste said:
    05 september, 2010 at 9:54     Permalink

    Jag håller med! En jättefin dikt som du skulle kunna slipa lite mer på. Din dikt är väl sammanhållen, du skriver konkret och använder några tydliga bilder och jag tror att din dikt kan tala rakt in i människors hjärtan.

    När jag skriver att du skulle kunna slipa mer på den menar jag att den är värd det för den glimmar till och om man läser en text många gånger, så kan man ibland hitta en rytm eller en vändning eller en formulering som man vill ändra så att dikten ännu mer faller på plats. Ibland krävs det att man stryker något (och om det är ett litet hjärtebarn som måste bort kan man alltid återanvända det i en annan dikt) och ibland att man lägger till.

    Tack för att jag fick läsa!

  3. cwaste said:
    05 september, 2010 at 10:01     Permalink

    Jag tänkte att jag borde vara mer konkret. Dessa rader tycker jag glimmar extra fint:

    Ja visst gör det ont att släppa taget.

    Varför skulle vi annars försöka förhala?

    Det vi vet är fundamentalt likt livet självt

    a visst gör det ont att se sig själv stå maktlös

    Inför det man mest av allt vill kunna ändra

    Att försöka skrika, men inte få ut en ton av det som spränger

    Att försöka andas, när lungorna är fyllda

    Av något svart och geggigt, hårt och stumt (jättefin beskrivning av hur det kan kännas)

    Det övriga är också bra, men det är där finslipningen kommer in om du någon gång skulle ha tid, ork och lust.

    Jag vet inte om du har glädje eller nytta av att jag dissekerade din dikt så gruvligt … Förlåt och lycka till med ditt fortsatta diktande! 😉

  4. Emmy Gervard said:
    13 september, 2010 at 13:55     Permalink

    Hej Hedda!

    Vilken vacker dikt du har valt av Karin Boye och sedan vilken utmärkt fortsättning! Mitt första intryck av dikterna var att jag tyckte att de hörde ihop men från olika aspekter. Man får en tydlig bild av desperation i båda dikterna men de är formade på olika sätt.

    I originaldikten känns det som att den röda tråden är att man ska våga släppa taget. Hon beskriver också den känslan på ett väldigt fint sätt genom naturen. För jag tror inte att hon egentligen pratar om en blomsterknop eller en vattendroppe utan de är bara metaforer för något viktigare. Hennes dikt är bokstavligt väldigt fin, med vackra ord som klingar så fint, men den djupare meningen i dikten är mycket viktigare. När hon beskriver hur den lilla vattendroppen kämpar för att stanna kvar på sin gren kan man dra väldigt många olika paralleller till sitt eget liv. För visst kan det ibland vara svårt att släppa taget? Att hon beskriver en känsla genom naturen gör dikten öppen för många olika tolkningar och aspekter ur livet, något som gör den mångsidig och intressant för många.

    Din dikt är rakt på sak. Den går rakt in i hjärtat och smärtan är oundviklig. Du skriver i introduktionen att den är gråtmild och att vi inte ska tolka den så men det är svårt att låta bli. Jag gillar hur du har vänt på förutsättningarna. I Karin Boyes dikt lämnas rum för tolkningar medan din dikt känns mer som hur du tolkningar den utifrån ditt liv. Fast även om din dikt känns mer personlig än originaldikten så har den inte blivit uppenbar. Den ger utrymme för egna tolkningar men man går då genom den känsla du skriver om.
    Du börjar din dikt så fint när du skriver:

    ”Ja visst gör det ont att släppa taget.

    Varför skulle vi annars försöka förhala?”

    Man förstår genast vad du vill få ut för känsla genom din dikt och orden är väldigt lockande. För det är precis så det känns och du sätter ord på det utan att vara anklagande.

    Jag tycker att du har ett fortsatt bara flyt genom hela dikten. Jag måste också skriva är jag är imponerad av ditt stora ordförråd.

    ”Att försöka andas, när lungorna är fyllda

    Av något svart och geggigt, hårt och stumt”

    I detta citat gillar jag att du har brutit mot de svenska skrivreglerna när du har skrivit ”och” på två ställen istället för att sätta ihop dem. För visst hörs det som att meningen får en djupare innebörd då? Man får en ”micropaus” och därigenom tid att tänka.

    Om man jämför din dikt med orginaldikten är den stora skillnaden slutet. I Karin Boyes dikt slutar det som att det var en positiv sak att äntligen släppa taget medan din har en mer negativ klang. Du beskriver att man går vidare men att man ibland inte bara ska släppa allt som var innan. Man måste få minnas sitt förflutet. Jag tycker att din dikt mer förmedlar verkligheten; för även om det är skönt att bara släppa allt så har vår dåtid format oss och gjort oss till den vi är idag.

    Tack för att jag fick läsa!
    Emmy Gervard

Leave a Reply


Hoppa till verktygsfältet